Harry Potter and the Order of the Phoenix

Handling

När Hogwarts hamnar i klorna på en galen tant tar Harry saken i egna händer och tränar upp en barnsoldatsarmé för att möta hotet från Voldemort.

Reines dom

Dags för ännu ett år på Hogwarts. Få se nu, är allt på plats? Inledning hos familjen Dursley: Check. Någon mystisk fara som endast hotar Harry: Check. Skäggig gubbe som välkomnar eleverna till ännu ett år: Check. Potterfilmerna känns som en skiva på repeat, där man försöker skyffla om pusselbitarna så att det inte skall kännas alltför välbekant.

Jämfört med förra filmen så är det stor skillnad på ungdomarnas utseende. Potter ser visserligen annorlunda ut med kort frisyr, men ännu större skillnad är det med Dudley, Draco och Neville. Tur att det bara kommer bli sju filmer i serien, så att gänget slipper göra en Michael J Fox och spela tonåringsroller trots att de fyllt 40.

Dessutom lyckas man verkligen skapa känslan av att ännu mera elände är på gång, med allt vad det innebär av mörka moln, plötsliga blixtar och oroande framtidsflashar. Gamla favoriter som Alan Rickman och Gary Oldman dyker såklart upp och än så länge är det inte så illa. Sedan har det gått en kvart av filmen och då gör Dolores Umbridge entré, en fånig lågstadiefröken klädd i rosa som är lika irriterande som det låter. Med ett hjärta av sten och en hjärna av frigolit börjar hon trakassera Hogwarts, och det är lite märkligt att denna tant lyckas sätta skräck i en hel skola fylld av magiker. Två timmar passerar och det är fasansfullt oengagerande.

Men så äntligen kommer slutet på filmen, och det går inte av för hackor. Dryga dussintalet knattetrollkarlar och äldre ditos brakar samman med Voldemorts deatheaters (vad är det för uselt namn egentligen?) och det smäller som ett helt smatterband med kinapuffar. Dumbledore brukar vara minst sagt passiv, men den här gången släpper det gamla skäggot loss lite och får Voldemort att svettas under sin loppbitna mantel. Tyvärr räcker en exploderande final inte för att väcka en slumrande publik.

Det hela är som väntat mycket snyggt paketerat och välproducerat, men det känns minst sagt som en mellanfilm i väntan på nästa.

Omdöme: Tre rosa tekoppar