Fantastic Four 2: Rise of the Silver Surfer

Handling

Den trikåklädda kvartetten är tillbaka och måste denna gång tampas med en silverfärgad surfare.

Reines dom

Ingen var väl förvånad över att det skulle komma en tvåa trots att ettan var tämligen kass. Det är ju inte Bergman direkt men konceptet verkar funka som hjärndöd underhållning för stunden.

Jag tycker fortfarande att Ioan Gruffudd känns felcastad som Mr Fantastic men den här gången är han åtminstone aningen mer in character. Jessica Alba får ännu en menlös roll och Michael Chiklis repriserar sin tegelhög utan att anstränga sig, men Chris Evans spikar faktiskt rollen som Johnny Storm. Gänget lämnar till och med sin hemmabas på Manhattan för att rädda turister i London och fånga bovar i Schwarzwald.

Som de läskunniga redan listat ut av bioaffischen dyker den mystiske Silversurfaren upp, snubben med tidernas sämsta namn. Men rösten görs av Laurence Fishburne och det är ju aldrig fel. För att få tag i honom tar gänget ofrivillig hjälp av ärkefienden Victor von Doom. Men dog inte han i ettan? Tja, i sann Marveltradition är det bara att damma av kläderna och kliva tillbaks i handlingen efter en kort tepaus hos liemannen.

Det fåtal personer i biosalongen som är gamla nog att minnas serien funderar nog inledningsvis på hur Galactus ser ut. Galactus är Silversurfarens planetätande boss (för att göra en lång historia kort) och i Kirbys teckningar är han typ hundra meter hög och är klädd i blålila dräkt. Det kanske inte hade funkat tiptopp i en filmatisering, men jag tycker ändå att det blir ett rejält antiklimax när han dyker upp. Förhållandet mellan surfaren och Galactus är egentligen intressant, men i filmens storyline finns inget av det med och dessa rollfigurer blir därmed totalt ointressanta.

Datoreffekterna är som väntat snygga utan att sticka ut och produktionen måste ha varit en vanlig dag på jobbet. Stan Lee brukar ju alltid göra en kort menlös cameo i Marvelfilmatiseringar men den här gången är det riktigt lyckat.

Att göra en uppföljare är både lättare och svårare än att göra en första del. Man slipper att introducera alla karaktärer och kan fokusera på annat, men samtidigt tappar man den självklara storyn som en introduktion ofta erbjuder. X-Men och X-Men 2 är ett typexempel på hur en uppföljare kan göras bättre än föregångaren, men i fallet med Fantastic Four så har man helt missat målet.

Omdöme: Två flygande surfare

Kommentarer

  • avatar
    Sofia sade:
    18 Sep 2008

    Va? Har du verkligen sett 2:an? Räckte det inte med 1:an?

  • avatar
    Reine sade:
    28 Sep 2008

    Jo, det borde verkligen ha räckt. Har vi riktig otur kommer det även en trea som man också kommer tvingas genomlida. Livet är hårt.

Senaste

Kategorier

Årgångar