Doom

Handling

Något går fel på i en forskarstation på Mars och forskarna där börjar förvandlas till zombies.

Reines dom

Känslan av att se Doom hänger ihop med kommentaren jag hörde bakom mig strax innan filmen började: "Ööh, de e bara typ tre brudar härinne, höhö". Så sant. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå varför. Ett annan kvalitetsintryck infinner sig när ett tiotal människor är uppe och springer under filmens gång, kanske skall de ut och leta spypåsar?

Nåväl, tillbaka till filmen. Som så ofta är fallet med filmatiseringar av datorspel har man gjort en mängd förändringar för att få till en bättre film, men tack vare denna förändring resulterar det alltför ofta i ett sämre resultat. Så även denna gång.

Handlingen är förstås ganska intetsägande. Ett gäng testosteronknippen med stora vapen och större egon skall iväg till Mars för att undersöka vad som hänt med de försvunna forskarna där. Långsamt förvandlas det hela till en zombiefilm helt i stil med Resident Evil och man bryr sig inte nämnvärt om vem som dör, eftersom de inom kort återuppstår som zombies vilka är mycket intressantare än deras tråkiga rollfigurer. Att det inte är de intellektuella giganternas filmskapelse märker man ganska fort när våra rymdstridisar skall teleporteras till Mars och man börjar prata om "galaxer" och "ljusår".

Enda scenen som sticker ut är några minuter av First Person-läge med kameran för att få den rätta känslan av att man spelar ett FPS-spel, istället för att sitta i en biosalong omgiven av grabbar som knappt kan ha varit födda när första spelet i serien dök upp.

Tyvärr inga imps eller hell barons så långt ögat kan se

I rollen som tuffingen Sarge ser vi The Rock, som gör skäl för sitt namn och spelar lika övertygande som ett stycke granit. Flera "kändisar" gör cameos i form av namedropping, som t.ex. att forskarchefen är uppkallad efter John Carmack, hjärnan bakom hela Doomtåget. Jag hade hoppats på lite fler referenser till första Doomspelet, men de få spelbitar som kastats in som hundkex för fansen känns mest som Doom 3. Tyvärr inga imps eller hell barons så långt ögat kan se, bara en liten motorsåg under alldeles för kort tid. Den enda gången som alla tystnade och slutade knåda sina chipspåsar var när Sarge upptäckte en BFG som svävade fritt i luften och roterade långsamt. Det ögonblicket var så nära religion man kan komma.

Omdöme: Två lagom fungerande nanoväggar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar