Donnie Darko

Handling

En ung man träffar en tvåmeterskanin, som berättar att världen kommer gå under om 28 dagar.

Reines dom

Det här är en film om många saker. En film om att växa upp. om de saker man gör i sitt liv som påverkar andra. Om att offra sig för andra. Om resor i tiden. Om stora kaniner som pratar. Ibland känns det lite som American Beauty, då båda har en bred och välbalanserad smak av tragik, komik, kärlek, hat, rädsla, självförtroende och inte minst hopp. Resultatet är minst sagt trollbindande och slutscenerna är bland det bästa jag sett.

Skådespelarprestationerna är trovärdiga och Jake Gyllenhaal är oväntat bra i titelrollen. Patrick Swayze dyker något oväntat upp som en slags slemmig James Redfield och Donnies syster spelas passande nog av Jakes syster. Musiken sitter som handsken i ansiktet och passar bra till de flesta scener, även om man konstigt nog inte skulle ha en förkärlek för band som Joy Division och Duran Duran. Regissören ville ursprungligen använda en låt av U2 för slutscenen, men hade inte råd med rättigheterna. Istället blev det Gary Jules som fick göra en cover av Mad World, den gamla låten av Tears For Fears, men den passar så fantastiskt bra i slutet att jag är tveksam till om något alster av Bono skulle ha en chans.

Var försiktig med vilken version du ser, eftersom förvånansvärt många förändringar har gjorts i Director’s cut-versionen, t.o.m. soundtracket har ändrats. Om du känner igen skelettdräkten som Donnie bär i slutet, så kan det vara för att det är samma som Johnny och gänget bär i Karate Kid.

En liten fundering kring den här typen av film. Varför är det aldrig en snäll och gosig Lisebergskanin som delar ut godis till små barn, utan alltid en läskigt leende mördarkanin med kuslig röst?

Omdöme: Fem stora kaniner

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar