Den siste samurajen

Handling

En avdankad amerikansk krigshjälte tas tillfånga av samurajer och lär känna deras väg.

Reines dom

Efter den sanslösa trailern som plågat otaliga biobesökare under hösten väntade jag mig det värsta, men det här var inte fullt så genomruttet som jag hade befarat.

Pekoralspektaklet inleds med fina vyer från ett San Fransisco som det kan ha sett ut under andra halvan av 1800-talet. En cable car drar sig uppför Hyde street och från krönet vid Lombard street ser man en ö i fjärran, men skillnaden mot när jag stod i den korsningen för några år sedan var att ön nu för tiden har en liten byggnad på sig som kallas för Alcatraz.

Sedan brakar det loss och med shintotempel, ninjor och blommande körsbärsträd är hela paletten av Japanromantik närvarande. De smäktande stråkarna sätter igång så fort Tom Cruise befinner sig i närheten en solnedgång och det hela är mycket snyggt gjort. Den siste samurajen anspelar på Saigo Takamori, bra spelad av Ken Watanabe. Han var en av de mest inflytelserika samurajerna i Japans historia och står numera staty i Tokyos Ueno Park.

Receptet känns synnerligen bekant, som om Shogun möter Dansar med vargar. Tom Cruise följer därmed i Chamberlains och Costners fotspår, men han är faktiskt helt ok i rollen.

De logiska luckorna är lika många som antalet gånger Tom Cruise blänger in i kameran med svårmodig blick. Därför gör man bäst i att anamma samurajernas motto, "no mind".

Omdöme: Tre träsvärd i nacken

Sofias dom

Redan i den inledande scenen slås grundförutsättningarna för filmen fast. Berättarrösten yrar om Modiga Män och Ära och att det byggde en enastående nation. Personligen har jag lite svårt att ta sånt på allvar, särskilt när det handlar om MÄN med SVÄRD som vill leva i frid men sedan inte verkar ha några som helst problem att sprätta upp magar på folk. Vad är tanken? Att krig inte är så värst farligt så länge det är goda människor som ägnar sig åt det? Är jag den enda som ser vissa logiska luckor i dylika resonemang. Men nu börjar jag i fel ände.

Tom Cruise är en försupen krigshjälte på dekis. Han är arrogant och otrevlig. Eller är han verkligen det? Är han egentligen inte en god själ som plågas av fruktansvärda händelser i det förflutna och som gett upp tron på en god värld? Han låter sig köpas för att träna Japans armé, men blir nesligt nog tillfångatagen av de mystiska samurajerna och måste bo i deras by en hel vinter. Hur skall det gå? Och är hans fiende verkligen de raggiga, obildade vildar som han tror? Och skulle inte Tom sett bättre ut om han inte gjort en synnerligen misslyckad plastikoperation i pannan?

De bättre delarna med den här filmen är att många av de japanska skådespelarna är riktigt bra, i synnerhet Ken Watanabe som spelar just den siste samurajen. Egentligen är hela byvistelsen riktigt bra och det är synnerligen intressant att få förklaringar till vissa kulturskillnader som verkar förbryllande för västerlänningar, även om de tyvärr inte riktigt går på djupet. (Orkar inte ens gå in på hur marginaliserade kvinnor är i filmen, men å andra sidan speglar den säkert situationen i det japanska samhället på 1800-talet. Och vem orkar hålla brandtal jämt?)

Saker man febrilt försöker förtränga är ett Finitum Imbecillus av sällan skådad magnitud, samt en idiotisk sidohistoria med den japanska kejsaren som nära nog sänker hela filmen. Lite mer komiskt är däremot att de slängt in en Sagan om ringen-inspirerad bågskytt med svallande hårman. Lite Legolas goes japan nästan. Hysteriskt, jag lovar.

Omdöme: 3 Botoxsprutor till Tom

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar