Death Proof

Handling

Stuntman Mike är en slemmig mördare som plötsligt möter oväntat hårt motstånd från sitt offer.

Reines dom

Tillsammans med polaren Robert Rodriguez har Quentin Tarantino skapat en tvådelad hyllning till sjuttiotalets grindhouse-filmer, där filmer av tveksam kvalitet visades rygg mot rygg på sunkiga biografer. För att få den rätta stämningen har han valt att använda repig film, klippningen är ibland helt usel och under en stund i mitten går det över till svartvitt. Men resultatet andas ändå Tarantino och introt är läckert med med de typiska solglasögonen i vindrutan.

Tack vare Tarantino har flera gamla avdekade skådespelare fått en nytändning i sin karriär. Se bara på Travolta i Pulp Fiction och Daryl Hannah i Kill Bill. Nu har turen kommit till Kurt Russell, snubben vi minns från en rad actionrullar på åttiotalet. Detta är första gången jag ser honom som skurk och han är helt rätt för rollen som Stuntman Mike, den slemmigaste snubben söder om nordpolen.

I ett moln av diesel och tequila följer vi Mike på hans vansinnesfärd genom Texas och den omtalade biljakten är faktiskt ganska tuff, inte minst för att det händer på riktigt och inte är datorgenererat CGI-socker för den renderande generationen.

Far och son sheriff från Kill Bill gästspelar med en lång dialog och Tarantino själv är med på ett hörn. En annan koppling till Kill Bill är att vissellåten Twisted Nerve förekommer som ringsignal.

Resultatet är som väntat riktigt bra, fast inte den typ av mästerverk jag hade hoppats på från Tarantino. Se även syskonfilmen Planet Terror av Robert Rodriguez som utspelar sig efter Death Proof.

Omdöme: Fyra Dodge Charger

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar