De blodröda floderna

Handling

Stentuff, äldre snut som alltid arbetar ensam undersöker bestialiskt mord i franska Alperna. Hans väg korsas efterhand av stentuff, yngre snut som alltid arbetar ensam och som för tillfället undersöker en gravskändning. Till stor förvåning för publiken hör mysterierna ihop.

Reines dom

Den gamle räven jobbar med en hetlevrad yngre kollega för att tillsammans lösa en rad bestialiska mordfall. Låter det bekant? Det här är nämligen en illa maskerad Sevenkopia förlagd till alpin miljö.

Det här är nämligen en illa maskerad Sevenkopia förlagd till alpin miljö

Stämningen kommer inte upp i Sevens klaustrofobiska eländighet, men Kassovitz gör ett bra jobb med regin och ljussättningen är under omständigheterna bra. Jean Reno är perfekt i rävrollen och Vincent Cassel är duktig på att utdela Tekkensparkar. Bortsett från det Hollywoodluktande slutet så är helhetsintrycket helt klart positivt. Tyvärr känns det som om något fattas eller kunde ha gjorts bättre. Kanske är det Sevens spöke som omsluter filmens själva idé.

Omdöme: Tre kyliga andetag

Sofias dom

Seriösa recencenter må sucka åt konceptet ”två griniga snutar som hatar varandra måste samarbeta, tjafsar konstant men klarar ändå skivan till slut”, men det finns en orsak till att det är så flitigt använt och den är att det fungerar. Om en av skådespelarna dessutom heter Jean Reno fungerar det dessutom utmärkt. Alldeles utmärkt

En fruktansvärd psykopat med förskärare i handen och köttslamsor mellan tänderna står gömd bakom varje dörr

Filmen växlar mellan snutarnas rappa, cyniska dialog och en nervpirrande Seveninspirerad stämning. Egentligen är det fel att jämföra den med Seven eftersom de är helt olika filmer. De Blodröda Floderna är t ex mycket mer… magstark, visuellt sett i alla fall. Men det gemensamma är den höga läskighetsfaktorn. Ni vet, berättandet sker mycket med bilder och musik som hela tiden antyder att en fruktansvärd psykopat med förskärare i handen och köttslamsor mellan tänderna står gömd bakom varje dörr. Efterhand blir man ett enda nervknippe som skuttar en meter upp i luften så fort något oväntat händer. Jag brukar alltid göra det i alla fall. På det hela taget är Floderna bra berättad och inledningen när en bil kör genom bergslandskapet är fantastisk.

Därför är det väldigt tråkigt att själva historien slarvas bort. När filmen är slut sitter man nämligen där och funderar och inser att det finns ett antal luckor i handlingen som de struntat i. Någonstans tappade de bort tråden och utvecklade inte intrigen till fullo. Vilket är synd för om de hade gjort det hade den kunnat bli en alldeles utmärkt film.

Appropå ingenting förresten. Vad är det med dessa filmskurkar som i slutscenen bara vägrar att dö trots att de just blivit utsatta för omfattande perforering av pistolkulor samt andra tillhyggen? Och varför, varför lyckas de alltid kräla fram till en övergiven revolver och nästan skjuta hjälten i ryggen? Visst, de misslyckas alltid pga en sista minutenräddning men ändå. Känner inte onda människor smärta? Varför är de så seglivade? Jag förstår inte.

Omdöme: 4 ögon. Utskurna ögon. I en burk.

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar