De blodröda floderna 2

Handling

En äldre polis som undersöker en rad rituella mord där offren är korsfästa får hjälp av en yngre kollega.

Reines dom

Ännu en trist uppföljare på en hyfsad föregångare. Återvändande Jean Reno är trött och sliten som polisen Niemans, fjärran från de starka rollporträtt han vanligtvis förknippas med. Han ångrar nog att han ställde upp på en andra del. Vincent Cassel var smart nog att tacka nej, men hans efterföljare Benoît Magimel har en sällsynt nollställt karaktär att leka med. Självaste Luc Besson är med på ett hörn i produktionen men det hjälper inte.

Den som lider värst är dock Christopher Lee, som iklädd en fånig hatt går runt och ser överlägsen ut medan han försöker prata franska. Han ser lika oinspirerad ut som i Episode 2, och med all rätt. Rollfigurens namn Heinrich von Garten är till och med fånigare än Count Dooku.

Trots att han är helt täckt av en tjock kåpa från topp till tå i bästa spökplumpenstil hoppar han genom fem fönster

Här och där springer det runt ett gäng vrålstarka snubbar i svarta kåpor och mördar folk på de mest bestialiska sätt. I en minnesvärd scen försöker en av dem springa ifrån den unge polisen. Trots att han är helt täckt av en tjock kåpa från topp till tå i bästa spökplumpenstil hoppar han genom fem fönster, klättrar på väggar, slår volter över tåg och voltar nedför tre våningar utan att svettas. Det kanske är manusförfattaren som döljer sig bakom huvan, för han har minsann lyckats hoppa över alla de logiska luckor som vi åskådare snubblar på hela tiden.

Som grädde på moset dyker Jesus (!) upp framför näsan på några poliser och tas in för förhör. Ja, någon närmare förklaring får man inte, bortsett från att han mumlar om apokalypsen. Slutet är så plötsligt och ologiskt att man häpnar. Och var håller de blodröda floderna hus?

Omdöme: Två dopade spökplumpar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar