Daybreakers

Handling

Inom en snar framtid har världen tagits över av vampyrer, vilka jagar de få kvarlevande människorna.

Reines dom

Vampyrtrenden håller i sig och i kölvattnet på de senast populära Twilight och True Blood kommer en film som inledningsvis för tankarna till Underworld. Vampyrerna kör med militära vapen snarare än slängkappor och allting är filmat genom ett blåfilter. Det tricket funkade bra i Underworld men inte här. Kanske är det de livlösa (no pun intended) karaktärerna som gör att allting känns så kliniskt och tråkigt. Miljöerna känns som överblivna rester från kulissbygget till Bladerunner.

Rättrådige Ethan Hawke teamar upp med Willem Dafoe mot den slemmige Sam Neill, vilket låter bra på pappret. Tyvärr har man givit dem pinsamt dålig dialog att jobba med och resultatet är förvånansvärt blekt, trots att det är en vampyrfilm där de förväntas vara rejält bleka. Neill anstränger sig så mycket för att spela ond att det kommer svarta moln ur öronen. Det värsta av allt är ändå alla billiga skrämseleffekter i form av fladdermöss som skrikande dyker upp när det är som tystast i biosalongen. Den typen av knep förväntar man sig av en rutten B-skräckis från 60-talet men inte en påkostad Hollywoodrulle.

Inte helt oväntat lyckas man klämma in en hel del metaforer och satirer kring folkmord, resursfördelning och kapitalismens baksidor. Till en början känns det underhållande när vampyryuppies går runt och dricker blod-lattes. Klädstilen andas film noir men av någon anledning envisas de med att vara klädda i svart. Om nu hela världen blivit blodsugare borde det ju även finnas färgglada reggaevampyrer och coola hiphop-vampyrer i baggy jeans?

Det kunde alltså vara mycket bättre än det faktiskt blev. Och slutet är verkligen överdrivet bortom Thunderdome. Bra försök, insert coin.

Omdöme: Två påsar med fuskblod

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar