Crossroads

Handling

Tre tjejer ger sig iväg på en odyssé västerut över den amerikanska kontinenten, varav en av dem är Britney Spears.

Reines dom

Den här tingesten gör mig förvirrad. Den är nämligen så utomförträffligt usel på så många plan att jag vet inte riktigt var jag skall börja nysta i eländet. Det här borde egentligen inte få kallas för film.

Jag måste erkänna att jag råkade somna en timme in i filmen

Den rosa historien är så vedervärdigt sockersöt och tillrättalagd att My Little Pony är en våldsfilm i jämförelse. Jag måste erkänna att jag råkade somna en timme in i filmen (kanske första gången någonsin som jag slumrat till på en bio), men jag missade nog inte så mycket. När jag vaknade stod Britney och sjöng bredvid en kille på piano, som gulligt nog hade tonsatt hennes dikt. Gissa om allt mynnar ut i ett fantastiskt lyckligt slut?

Som grädde på moset dyker min gamle nemesis Dan Aykroyd upp som Britneys überrationelle far. Katastrofen är fullständig.

Det här kan mycket väl vara världshistoriens sämsta film, vilket är en ytterst imponerande bedrift i kamp med alla de giganter som tävlar i den ligan. Det går inte att dubbeldissa ytterligare.

Teletubbies, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Omdöme: Noll nollor

Sofias dom

En recensent på TV kallade Crossroads manus "en förolämpning mot intelligent liv". Helt seriöst, det är den ultimata beskrivningen. Och det handlar inte om att alla pseudointellektuella snobbar måste sparka på den kommersiella popstjärnan så fort hon försöker bredda sig och pröva något nytt, för det här är en renodlat usel film.

Egentligen är det inte ens en spelfilm utan en reklamfilm som gjorts på beställning av Britneys skivbolag för att visa upp sin stjärna på ett nytt, pengainbringande sätt. Det är därför Britneys rollfigur inte avviker det minsta från Britneys image. Under de första tio minuterna får vi veta att hon är en duktig, söt och förnuftig tjej (naturligtvis oskuld) som tycker om att sjunga. Bara under denna korta tidsperiod får vi även se henne i underkläder hela 2 gånger. Det sätter på något sätt standarden för resten av filmen.

Lucy sjunger sin tonsatta dikt så fruktansvärt, ruskigt pinsamt att jag saknar ord för att beskriva det

Som om inte den ohämmade kommersialismen skulle vara nog så är handlingen fruktansvärt enfaldig och förutsägbar. Personerna är bara stereotyper, inget annat och många scener är rena kalkoner. Som när Brit… jag menar Lucy skall ha sex första gången. Den är skrattretande. (pojke och flicka pussas, kameran zoomar in havet, byt sedan till bild av solnedgång och sedan är det klart) Dessutom är slutet när Brit… jag menar Lucy sjunger sin tonsatta dikt så fruktansvärt, ruskigt pinsamt att jag saknar ord för att beskriva det. Tyvärr kan min dubbeldissarkollega inte göra det åt mig eftersom han lyckats somna vid det laget. På något sätt avundas jag honom.

Omdöme: 1 hjärna som imploderar. Aj liksom.