Bourne Ultimatum

Handling

Den minneslöse agenten virrar vidare över världen i jakten efter sin identitet medan agentorganisationer vill se honom död.

Reines dom

Att hänga med på Jason Bournes äventyr skulle göra vilken reseledare som helst utmattad. Han färdas med ljusets hastighet utan bagage mellan Europas metropoler och byter pass som andra byter underkläder. Efter tre sekunders inledning i Moskva, en direkt fortsättning på händelserna i förra filmen Bourne Supremacy, bär det av och snart byts Gare du Nord i Paris mot Waterloo station i London.

Han tar sig sedan till Tangier i Marocko där han hinner med en jakt över hustaken som får Timothy Daltons liknande insats i Living Daylights från 1987 att verka tråkig. På ett rum i Tangier hamnar han dessutom i en fight vars brutala Krav maga-liknande övervåld gör att man mest vill spola fram fem minuter. Avslutningsvis dyker han plötsligt upp i New York och man har sedan länge slutat bli förvånad över hans teleporteringsmöjligheter.

Men vänta nu, är det inte en handling nånstans också? Jo, det är det visserligen, men den är inte hälften så intressant. En grej jag gillar med Bourne-filmerna är att de olika miljöerna är lika grådassiga vart han än befinner sig. Inga vräkiga vyer över Eiffeltornet eller Frihetsgudinnan i solnedgång.

Slutet är en snygg nick till inledningen av första scenen i första filmen, Bourne Identity från 2002. Dessutom kommer Mobys låt Extreme Ways tillbaka för tredje gången, vilket ytterligare förstärker känslan av att de tre filmerna hör ihop.

Totalt sett är jag nöjd. Bourne-serien lånar från Bond-serien men känns betydligt modernare och fräschare. Det är ju trevligt med en agenthjälte som inte är en misogyn psykopat.

Omdöme: Fyra teleporterande agenter

Kommentarer inaktiverade.