Amelie från Montmartre

Handling

Amelie försöker påverka sin omgivning via goda gärningar.

Reines dom

Det här är berättelsen om Amelie, en annorlunda och isolerad ung kvinna i dagens Paris som en dag bestämmer sig för att utföra goda gärningar. Runt sig har hon ett helt hov av människor med mer eller mindre annorlunda vanor och beteenden, som bidrar till de många roliga och bisarra bihandlingarna. Flera av dem befinner sig på caféet där hon jobbar, Tabac des Deux Moulins. För den som är intresserad och råkar promenera runt i Montmartre finns det faktiskt på riktigt, beläget vid hörnan av rue Lepic strax norr om Moulin Rouge. När en ny ägare tog över för några år sedan försvann cigarettdisken till förmån för fler bord, men kopparbardisken, spegelväggarna, senapstaket och unisextoaletten finns kvar för den filmintresserade.

Berättelsen i all ära, men det som verkligen lyfter filmen är miljöerna. Paris visas från sin allra bästa sida och ett romantiskt skimmer vilar över Montmartres gator och byggnader. Borta är alla högar av hundpruttar som man vanligtvis snubbar runt i, borta är alla snorkiga parisare, borta är alla skräpiga bakgårdar på martyrernas berg. Kvar är endast en enda lång turistannons för världens mest romantiska stad. Till och med den gamla tågstationen Gare de l’Est ser mysig ut och regissören Jeunets berättarstil är en ren fröjd för ögat.

Bortsett från Samuel Barbers förtrollande adagio för stråkar består ljudbilden mest av charmiga parisiska dragspel, vilket är helt i sin ordning och bidrar till den positiva stämningen.

Filmen har sina brister precis som alla andra, framför allt under andra halvan, men jag har roligare saker att göra än att sitta och dissekera dem under lupp. Det här är helt enkelt en film att må bra av.

Omdöme: Fyra trädgårdstomtar med vilda resplaner

Sofias dom

Det här är först och främst en charmig film. En film som fick mig att bli på oerhört gott humör. Det mesta är faktiskt charmigt i den. Skådespelarna, berättelsen, miljöerna (ett förtrollande sago-Paris) och den naiva kärlekshistorien. Allt berörs underfundigt och lättsamt.

Dessutom finns det ett fantastiskt flyt i berättandet, särskilt första delen av filmen då en speakerröst informerar oss om olika skeenden som i rasande takt visas på duken. Men den fängslar även när tempot abrupt avbryts för att nästan i slow motion följa en hand som sticks ner i en säck fylld med säd. Ett av huvudpersonens favoritnöjen är nämligen att göra det. Hon har även andra nöjen men de skall inte avslöjas här. Dock kan sägas att regissören Jeunet lyckas skapa en förundran över de små saker som kan göra oss människor lyckliga en liten stund.

En annan underbar aspekt är människorna runt Amelie. Hennes far, grannar, och människorna hon träffar på arbetet skildras träffsäkert. De är komiska men blir inte bara lustiga "sidekicks" eftersom de flesta är ganska tragiska figurer. Och det är just dem hon försöker hjälpa (eller stjälpa) med sina invecklade planer.

Den sista delen av filmen ändrar karaktär ganska mycket. Berättarrösten försvinner efter ett tag, alla myllrande intryck ebbar ut och kvar finns några vilsna människor som försöker finna sig tillrätta i sina förändrade liv – inklusive Amelie. Jag är lite kluven till förändringen i filmen. Å ena sidan behövdes den. Hade stilen i början använts ända till slutet hade hela historien blivit ytlig. En ganska rolig uppvisning kanske, men inte så mycket mer. Å andra sidan är "kärlekshistorien" väldigt naiv och inte riktigt en tillfredsställande känslomässig fördjupning. Som jag ser det var det fel att förklä sagan om Amelie och Nino till en förälskelse eftersom hela filmen (och även deras relation) handlar om vänskap och att våga bryta sin isolation. Nästan alla personer i Amelie är ensamma och olyckliga på ett eller annat sätt och det är först när hon manipulerar dem att möta andra människor som börjar de leva upp.

Mina invändningar hindrar naturligtvis inte filmen från att vara en av de mest ljuvliga må-bra-rullar jag sett på år och dag. Jag har ändå sett ett antal men den traditionella Hollywoodianska varianten brukar vara alldeles för fyrkantig för min smak. Det här är något helt annat. Ytterst charmigt och uppfriskande helt enkelt.

Omdöme: 4,5 förrymda hästar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar