Almost Famous
Handling
En ung rockskribent myglar till sig ett uppdrag från Den Stora Tidningen att få följa med ett rockband på turné och dras in i den instabila rockvärlden.
Reines dom
Regissören Cameron Crowe har gjort en självbiografisk film om sin egen uppväxt, där han vid femton års ålder blir den yngsta reportern någonsin för Rolling Stone. De första scenerna sätter känslan redan från början. Huvudpersonens storasyster tar med sig en vinylskiva hem och blir direkt anklagad för att föra hem vulgärt otyg till familjehemmet. Reaktionen skulle kanske vara snudd på förståelig för vissa skivor men det visar sig dock vara Simon & Garfunkels "Bookends" från 1968, inspelad året innan filmen utspelar sig. Mamman pekar på de oskyldiga gossarna på konvolutet och försöker påvisa att deras ögon bär spår av knark och annat ofog.
Det är med andra ord ingen lätt sak att växa upp i det hemmet, vilket gör att storasystern flyr illa kvickt till tonerna av spåret "America". Huvudpersonen, en tonårig Patrick Fugit, dras in i rockträsket och lyckas på ett bananskal få följa med den fiktiva gruppen Stillwater på deras turné under förutsättning att han skall skriva en insmickrande artikel för Rolling Stone.
På sin långa väg mot en intervju hamnar han på samma hotell som David Bowie, missar ett snack med Bob Dylan och blir omkörd av Ozzy Osbourne. Namedroppingen haglar tätt, som ni säkert förstår vid det här laget. Persongalleriet är som att spela bingo med 1970-talets innelista. Philip Seymour Hoffman dyker upp som legendariske musikrecensenten Lester Bangs.
För musikintresserade personer är det här en guldgruva av referenser som hör hemma i DVD-samlingen bredvid High Fidelity och liknande filmer.
Omdöme: Fyra gyllene gudar
Sofias dom
Jag tror att vad man tycker om den här filmen står i viss proportion till hur fascinerad man är av myten om Rockvärlden. Om tanken på långhåriga, vilt supande, självupptagna musikaliska genier (tveksamma sådana) som reser runt till olika städer och ständigt omges av 16-åriga flickor vars största lycka är att sitta i stjärnornas knä (med mera med mera) får dig att göra grimaser kommer du kanske att stänga av den här filmen efter 30 minuter. Om det däremot är din hemliga dröm att få vara just de ovannämnda (rockstjärnorna alltså, inte flickorna) är du en av dem som kommer att köpa filmen på DVD special edition så fort den kommer ut och sedan se den en gång i veckan så länge du lever. (jag antar att många rockjournalister befinner sig i denna kategori)
Missförstå mig rätt, det här är en verkligt bra film. Vissa avsnitt är rent lysande, manuset är till största delen utmärkt och skådespelarna bra. Det märks att den är omsorgsfullt gjord av någon som verkligen är intresserad av vad historien han berättar. Något som gör en väldigt lycklig eftersom det är ganska sällsynt i mainstreamfilmernas värld. Dessutom innehåller Almost Famous filmhistoriens kanske roligaste flygkrasch. På det hela taget sitter man och njuter genom nästan hela filmen.
Cameron Crowe följer Standardformulär 1A för hur konflikter i filmer skall lösas på bästa sätt så alla blir nöjda och glada
Det är kanske är just därför fallet blir så mycket större i slutet när manuset lägger sig platt ner på marken och Cameron Crowe följer Standardformulär 1A för hur konflikter i filmer skall lösas på bästa sätt så alla blir nöjda och glada. Framför allt är jag förvånad eftersom resten känns så genomarbetad att jag helt enkelt förutsatte att han inte skulle ta till ett mediokert slut. Det sänker inte filmen helt men gör mig tillräckligt besviken för att flytta ner den från en av årets bästa till gänget som ligger därunder.
Men som jag skrev ovan, felet med mig är kanske att jag inte är tillräckligt övertygad om rockvärldens oöverträffade coolhet. Det måste man nog vara för att älska den här filmen bortom sans och förnuft (jag vet att det finns en del som gör det). Tro nu inte att AF är en enda lång glorifiering av rockstjärnelivet, för det är den inte. Men det är inte heller en renodlad kritisk granskning. Det är snarare så att den inte blundar för alla negativa aspekter men ändå bekänner sin kärlek till det fiktiva bandet Stillwaters gelikar i verkligheten. Jag kan inte sticka under stol med att jag själv har en aning mer krass inställning.
Omdöme: 4 rockstjärnor svårt angripna av hybris