A Beautiful Mind

Handling

Detta är berättelsen om John Nash, matematikgeniet som drabbades av schizofreni.

Reines dom

Precis som titeln antyder är det här en berättelse om människans hjärna i första hand och John Nash i andra hand. John Forbes Nash är en av pionjärerna inom spelteori och hann publicera flera viktiga papers innan hans schizofreni blommade ut, vilket satte honom ur spel under två decennier och gjorde honom till åtlöje i hans gamla universitetskretsar. Därefter gjorde han comeback i ett lugnare tempo och fick sin revansch under 1990-talet genom att belönas med Nobelpriset.

Filmatiseringen av hans liv har blivit ett drama med aningen långsamt tempo. Efter en standardinledning med grabbgänget i campusmiljö byts filmens lugn mot en onödigt hetsig spionhistoria, som inte riktigt passar in. Dessutom har manusförfattarna valt att vara ganska snälla mot Nash och inte ta med de värsta detaljerna och åsikterna, vilket han säkert är tacksam för. Vissa saker kändes rejält hollywoodifierade, som t.ex. den avslutande ceremonin där John Nash erhåller nobelpriset i ekonomi i Stockholm 1994. Inte visste jag att Sveriges drottning var blondin för åtta år sedan… Vad gäller övriga detaljer i den scenen kändes det mer som Globen än Blå Hallen.

Den visuellt starkaste upplevelsen var den gradvisa transformationen av Russell Crowe från vital tjugoåring till rynkig sjuttioåring, där sminkavdelningen gjorde ett imponerande jobb. En bra insats gjorde även Crowe, som här avvek från tuffingarna i Gladiator och LA Konfidentiellt och gestaltade den socialt tafatte Nash på ett trovärdigt sätt, om än något överspelat. Små detaljer såsom de nervösa handgnuggningarna och de långa fingernaglarna förhöjde illusionen. Ed Harris gjorde som alltid en kompetent roll och Jennifer Connelly dök upp från ingenstans för att rädda dagen åt Nash.

En annan trevlig sak var att de matematiska formlerna och teorierna inte bara bestod av slumpvisa grekiska bokstäver, som det alltför ofta ser ut på de svarta tavlorna i filmer. Men jag känner mig tveksam till huruvida den verklige Nash verkligen skrev med tuschpenna på insidan av fönsterrutor.

Omdöme: Tre ekvationer på rutan

Sofias dom

Det finns inte så mycket annat att säga om den här filmen än att den är så menlös som det bara går att bli. Den utmanar inte på något plan och lyckas inte uppnå någonting den föresätter sig. Den är inte en gripande och storslagen historia för den är fullkomligt ointresserad av människorna den berättar om. I stället för att ta tillvara på Nash intressanta liv som verkligen har potential att stå till grund för en fängslande berättelse, har de nogrannt strukit varje detalj som skulle kunna vara stötande och otäck och störa berättelsen om mannen som med hjälp av kärleken övervinner tusen problem och får sin rättmätiga revansch och ära till slut. Liksom blä. Jag orkar inte ens försöka formulera mig väl, så TV-miniserie oinspirerande är det.

Till min stora sorg är favoriten Russel Crowe här en katastrof på två ben som verkar tro att det räcker med att vifta med armar och titta ner i marken för att gestalta en schizofren människa. Stackars Jennifer Connelly sliter beundransvärt men inte ens ett mirakel från ovan skulle kunnat dölja att hennes rollfigur är helt opersonlig och marginaliserad.

Egentligen borde A beautiful mind få en etta, så irriterande är stora delar av den. Men jag kan inte dela ut det. Det finns nämligen två bra saker med den. En bit in i filmen finns en scen där en ung John Nash kallas till Pentagon för att lösa ett chiffer eller något snarlikt, vilket skildras med överaskande klippningar som ger en aning om hur filmen kunde varit om regissören haft lite mer exprimentlusta och mod. (onej, jag är inte bitter)

För det andra är den nästan unik i det att den innehåller en miniplottwist som för en gångs skull faktiskt är motiverad. (hör och häpna) Den finns inte med för att vara spektakulär och visa hur smart manusförfattaren anser sig vara. Istället används den för att ge oss en liten inblick i vilket helvete en schizofren människas värld måste vara. A beautiful mind förtjänar en eloge för det, men inte för så värst mycket annat.

Omdöme: 2 oförtjänta filmpris