300

Handling

300 inoljade greker drabbar samman med nån miljon perser.

Reines dom

Slaget vid Thermophyle har fått en ny tolkning. Frank Millers serieförlaga från 1998 gör inget försök att vara historiskt korrekt, utan öser istället på med blod, svett och spjut. Detta har förstås fått en och annan historiker att rasa, för att inte tala om hur sura Iran är för persernas framtoning. Men för den som diggar Miller hellre än Herodotos och kan tänka sig att se lite serietidningsvåld är detta rätt film. Gillar du inte Sin City är det dags att börja springa åt andra hållet.

För trots att fler huvuden rullar än i Braveheart, Gladiator, Troja och Alexander tillsammans så är det ändå ganska harmlöst i jämförelse med den slakt som visas i Apocalypto. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Gnällspikar ser givetvis drag av både antiintellektualism och fascism, men det kommer säkert från samma tråkmånsar som såg rött av Starship Troopers.

Handlingen är välkänd och simpel. Perserna får för sig att attackera det gamla Grekland och ett gäng spartaner drar ut i strid för att förhala fienden genom att möta dem i ett smalt bergspass. Mot dessa 300 mördarmaskiner står sisådär en miljon perser, med fjollige Xerxes vid rodret. De skickar in allt de har mot spartanerna: elitgardet, elefanter, handgranater (!), grottroll (!!) och hade de haft ett tvättställ skulle de skickat även det.

Skådespeleriet är inte så avancerat men det funkar. De verbala klyschorna haglar tätare än persernas spjut. För de alla flesta är det inte ens talroller, utan handlar mest om Schwarzeneggerbringor som springer runt i lädertangas och slaktar motståndare i slowmotion. De inoljade spartanerna har givetvis vita tänder och blänkande sköldar, samt magrutor som får Brad Pitt i Troja att springa och gömma sig. Till och med allas vår Faramir dyker upp med värsta tvättbrädan.

Inte helt oväntat är det gott om datortricks som ligger bakom de otroligt vackra scenerna. Filmen spelades in i Montreal, vilket effektivt maskeras av det faktum att 1300 av 1500 scener innehåller visuella effekter. Fotot går i sepiatoner med blodröda mantlar mot konstgjorda solnedgångar. I stort sett varenda bildruta skulle kunna ramas in och hängas upp på väggen. Tyvärr är inte Nine Inch Nails-låten från trailern med i filmen, men ljudet är ändå helt ok.

Bombastiskt, episkt och oerhört våldsamt. Med andra ord en obligatorisk film att se!

Omdöme: Fyra svettiga sandaler

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar