300

Handling

300 inoljade greker drabbar samman med en miljon perser.

Reines dom

Slaget vid Thermophyle har fått en ny tolkning. Frank Millers serieförlaga från 1998 gör inget försök att vara historiskt korrekt, utan öser istället på med blod, svett och spjut. Detta har förstås fått en och annan historiker att rasa, för att inte tala om hur sura Iran är på persernas framträdande. Men för den som diggar Miller hellre än Herodotos och kan tänka sig att se lite överdrivet serietidningsvåld är detta rätt film. Gillar du inte Sin City är det dags att börja springa åt andra hållet.

Trots att fler huvuden rullar än i Braveheart, Gladiator och Troja och Alexander tillsammans så är det ändå ganska harmlöst i jämförelse med den slakt som visas i Apocalypto. Det går helt enkelt inte att ta på allvar.

Handlingen är lika välkänd som simpel. Perserna får för sig att attackera det gamla Grekland, så en handfull spartaner drar ut i strid för att förhala fienden genom att möta dem i ett smalt bergspass. Mot dessa 300 mördarmaskiner står sisådär en miljon perser med den medvetet fjollige Xerxes vid rodret. De skickar in allt de har mot spartanerna: elitgardet, elefanter, handgranater (!), grottroll (!!) och hade de haft ett tvättställ skulle de säkert skickat även detta.

Skådespeleriet är inte så avancerat men det funkar. De verbala klyschorna haglar tätare än persernas spjut. För de alla flesta är det inte ens talroller, utan handlar mest om Schwarzeneggerbringor som springer runt i lädertangas och slaktar motståndare i slowmotion. De inoljade spartanerna har givetvis snövita tänder och blänkande sköldar, samt magrutor som får Brad Pitt i Troja att springa och gömma sig. Testosteronet flödar och allt från dialog till regi är sanslöst grabbigt.

Regissören Zach Snyder har ändå lyckats få till en estetiskt tilltalande rulle. Inte helt oväntat är det gott om datortricks som ligger bakom de vackra bakgrunderna. Filmen spelades in i Montreal, vilket effektivt maskeras av det faktum att 1300 av 1500 scener innehåller visuella effekter. Fotot går i sepiatoner med blodröda mantlar mot konstgjorda solnedgångar. Tyvärr är inte Nine Inch Nails-låten från trailern med i filmen, men ljudet är ändå helt ok.

Bombastiskt, överdrivet och oerhört våldsamt. Helt klart sevärt om man råkar vara på det humöret.

Omdöme: Tre svettiga sandaler

Kommentarer inaktiverade.