Hittade 28 dissningar, visar 1-10.
Efter en lång frånvaro slår James Cameron tillbaka med full kraft. Hypen har varit enorm kring hans senaste projekt och det har frossats i skvaller kring den nya filmteknik som demonregissören utvecklat under många års tid för att kunna filma sitt drömprojekt.
Zombiefilmer har en speciell plats i mitt hjärta (eller snarare mina inälvor), så pulsen ökade en smula när jag hörde talas om projektet. Efter den bästa inledningen sedan Watchmen lär vi oss några enkla regler om hur man överlever i en värld befolkad av zombies. Snart stiftas det bekantskap med Woody Harrelsons banjospelande galning Tallahassee på dennes jakt efter kakor och därefter är festen igång.
Efter succén med Da Vinci Code var det självklart att Dan Browns tidigare alster också skulle bli film. Nu var väl i och för sig inte boken något litterärt mästerverk, men den förtjänar ett aningen bättre öde än detta.
Roland Emmerich är inte direkt känd för subtila filmer. Efter påkostade effektorgier som Day after Tomorrow och Independence Day nöjer han sig inte med småsmulor utan plockar nu fram hela effektarsenalen.
Första halvan är riktigt bra. Man gräver upp en tidskapsel från femtiotalet där elever har placerat teckningar. Ett av pappren visar sig dock innehålla en mystisk nummerserie. Vid en närmare granskning är siffrorna i själva verket datum och geokoordinater för framtida dödsolyckor, kryddat med ett dödstal bredvid. Givetvis börjar spådomarna slå in.
Att det skulle komma en uppföljare var inte särskilt oväntat. Efter att de onda decepticons fått däng av de goda autobots i första Transformers-filmen är de nu tillbaka, större och fulare än någonsin.
Efter Death Proof var förhoppningarna stora på att Quentin Tarantino skulle återvända till vita duken med ett mästerverk, och hypen blev inte direkt mindre av att Brad Pitt hoppade på tåget. Resultatet är inget mästerverk men ändå ett rejält knippe underhållning.
Efter framgången med Transformers står dockfilmerna på kö och precis som med explosionen av Marvel-filmatiseringar finns det en hel del manus som borde få stannat i pojkrummen. Detta är ett typexempel på ett sådant manus.
Sacha Baron Cohen första film om Ali G var så usel att jag och min dissarkollega stängde av efter nån kvart. Filmen om Borat hade sina poänger och när jag såg den på ett flyg från Singapore blev en tysk affärsman bredvid mig så exalterad av deras nakna brottningsscen att han höll på att trilla ur stolen. Så det här kunde egentligen sluta hur som helst.
Så var det dags för ännu en Potter-film. De tidigare filmerna har haft nån form av röd tråd, men här blir det mest transportsträcka och uppbyggnad inför den slutliga kampen mellan gott och ont.